Vänskap

Kan komma i olika former, känslor och behov. I mitt liv finns de två personer som sticker ut, två personer som är väldigt speciella för mig. De har alla olika former, känner till alla mina känslor och jag behöver dem för varje behov. De är dessa människor som jag är mest trygg med och kan vara precis den jag är, vill vara och behöver vara. De är också dessa människor som man kan ringa vilken tid på dygnet utan att de väljer att inte svara för att de är trötta. Vissa människor är bara helt underbara. Men för mig är Malin och Mia dessa människor, jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag skulle göra utan dem. När jag nu i skrivande stund sitter här så skriver Mia just nu för fullt om någon klappgröt som hon åt när hon var liten, de ska tydligen ha varit någon höjdare. Av alla saker när hon nu kommer upp så vill hon:

* Käka på Big Boy och Adana
* Få klappgröt till frukost
* Ha pyjamas party med mig och Kjelle, eventuellt en till
* Åka båt, sola och bada.
* Sova på havsbadet
* Gå på en långrunda genom Piteå för att komma i håg den gamla tiden

Finns säkert mer, men de här är de saker jag kommer ihåg. Hon är roligt, händer alltid något kring henne och de är alltid en friskfläkt av liv som kommer till Piteå :)
Malin däremot kan göra och bete mig precis hur jag vill, tycker hon att jag är löjlig skrattar hon bara åt mig. De är enkelt att prata med Malin för vi kan prata om precis vad som helst, inget som man behöver fundera över. Malin begär egentligen inte så mkt, hon vill som bara att vi ska ha roligt och umgås men samtidigt prata om saker och ting.


Har man bara två människor som man kan prata med, jag har iofs så många fler som jag värdesätter, men dessa två personer står oftast på min att ringa lista direkt jag känner att problemet, eller saknaden är för stor. Vi behöver som alla någon som kan ge oss den trygghetskänsla som både Malin och Mia ger mig, så för eran del hoppas jag att ni blivit lika välsignade som jag blivit som fått två underbara!

We're hopeful. yes I am hopeful for today..

Det har snart gått 2 månader sen Marvin lämnade oss. Samtidigt som man någonstans fått ett avslut känns verkligheten inte desamma. Allt runt omkring en påminner ständigt om hans närvaro och den glädje han spred bland dem han älskade. Marvin hade sina problem som alla andra, men med Marvin såg man aldrig det. Han var som en ständig vild vind som drog förbi med en varm, glädjefull och han fick en alltid att känna sig välkommen. När jag tänker tillbaka på alla stunder jag och Marvin haft tillsammans kommer jag alltid till den tidpunkten då våra band knöts samman. Vi hade känt varandra i otroligt många år innan vi egentligen kom så nära varandra som vi gjorde. Andre försvann i 2 år från min sida, och alla behöver vi våran familj, vare sig vi erkänner det eller inte. Jag kände mig otroligt ensam och hade egentligen ingen som riktigt förstod den saknad man kände när man satt där hemma och funderade hur han hade det. Men då kom Marvin, och bjöd in mig i hans hem och visade att jag inte bara hade en bror, utan två. Han stöttade mig och fick mig att känna som att jag hade en plats där jag kunde känna trygghet och där jag alltid var välkommen. Det hade jag aldrig kunnat tro då kaoset runt en förblindade och tog mig in på väldigt dåliga vägar. Det var en väg som Marvin inte ville att jag skulle ta så därför bestämde han sig för att vara min skyddsängel medan min egen bror inte kunde. Jag hade aldrig förr känt ett stöd som det här och det kom inte från min egen bror. Jag hade heller aldrig fått den välkomnande känsla som man får när man vet att nu har man träffat någon som kommer att finnas där och stötta en i både sorg och kärlek för resten av livet. Kvällarna vi spenderade tillsammans, även dagarna kommer alltid att finnas i mitt minne. Men saknaden efter någon som betyder så otroligt mycket har under den senaste tiden gjort min vardag väldigt grå. Men så hände det något, som alla redan en gång vetat men inte riktigt förstått. Marvins vänskaper med dem han kände sammanförde oss under en dyster tid. Familjer har bildats och band, starkare än de någonsin varit, har sammankopplats för livet. Och de kan vi alla vara evigt tacksamma för och varje gång vi känner den sammankopplingen kommer vi alltid att minnas Marvin, din närvaro kommer aldrig att lämna min sida. Jag saknar dig, min bror, min vän min andra familj.

Just därför vill jag passa på att visa min otroliga tacksamhet till dem som verkligen förtjänar det!
Adam: Utan dig hade jag aldrig klarat av de dagar som gått den senaste tiden, du är och förblir alltid en viktig del i mitt liv.
Andre och Isabella: Vi kanske inte riktigt alltid har kommit överens, men vi vet vad som är viktigt och vad som betyder något. Jag är så himla tacksam för att ni finns i mitt liv och vet ärligt talat inte vad jag skulle göra om ni inte fanns i det.
Kjelle: Jag trodde inte det fanns någon som kunde känna min sorg som du gjorde. Inte heller någon som kunde ge en kram och få tankarna att precis som ett moln avdunsta och försvinna.
Björn: Du vet hur mycket du betyder för mig, jag hade aldrig klarat av att spendera de dagarna som så mörkt präglade mina dagar i Egypten. Inte heller hade jag klarat av att inte ha dig vid min sida då man verkligen behöver det. Med dig kan jag vara precis den jag är, och de värdesätter jag med mitt liv.

Till ovanstående personer: Kärlek kommer i olika former, men till er vill jag bara säga att jag nu och för alltid kommer att älska er med en kärlek som aldrig dör, aldrig vissnar och aldrig kommer att försvinna.